VECKA 5 (4+4): När pluset slog ner.

Vi har försökt bli med barn i nästan ett år nu, vilket förvisso är helt normalt men ändå.. Det har varit frustrerande, ledsamt och upprivande med massor av negativa test samt ett väldigt tidigt missfall i september. Min gynläkare hade även förberett mig på att jag förmodligen skulle behöva medicinsk hjälp då jag hade väldigt många äggblåsor och det var väldigt trångt i äggstockarna.

Min kropp har varit på bristningsgränsen när det kommer till stress och press och slutligen kände jag bara att NÄ. Det får väl komma när det kommer, jag ringer fertilitetsmottagningen i veckan. Sagt och gjort - dit ringde jag. Fick en tid två veckor senare för en lättare undersökning samt att prata lite.

Dagen därpå syntes plötsligt ett oerhört svagt lodrätt streck på graviditetstestet.

 Jag ropade in min sambo i badrummet och frågade om han såg samma sak, vilket han gjorde. Ringde upp min bästa vän på FaceTime för att få en tredje röst. Eniga om att det var ett plus gjorde jag ytterligare ett med en sticka från RFSU.

 Ingenting.. Hoppet i mig dog lite, samtidigt som jag ändå hört att "ett plus är ett plus" och det var ju ett svagt svagt plus på ClearBlue-testet.

Dagen därpå åkte jag tidigt till Apoteket och köpte både vanliga och digitala tester. Jag testade först med det vanliga, varpå samma svaga streck visade sig. Så jag testade med det digitala.

Väntan kändes evighetslång så jag satte mig med testet i vardagsrummet bredvid sambon och tittade bort en stund. När jag vände tillbaka blicken så stod det där.

"Gravid 1-2"

Mitt hjärta slog nog bokstavligen en volt för att sedan sluta slå någon sekund innan det hoppade igång igen. Jag tittade på min sambo och hostade ur mig "Men Gud.. Jag är gravid?!" och försökte komma underfund med om jag ville gråta, skratta eller både och på samma gång. Omtumlande var det, minst sagt.

1-2 står för tiden sedan befruktningen skedde. Men eftersom man räknar graviditeten från första dagen på senaste mensen så räknade jag snabbt ut att jag var i vecka 5 (4+0 precis).

Än så länge är det mycket som ska klaffa och det är några kritiska veckor vi har framför oss, pricken och jag. Men jag verkligen hoppas att det inte går som i september utan att vi faktiskt får några månader framöver att bekanta oss med varandra.

Så än vågar jag kanske inte hoppas så mycket, jag är ju bara i 4+5 idag. Men jag vill ändå skriva av mig, för det är så mycket känslor och tankar som växer i mig.

De enda tecknen jag haft hittills förutom att mensen aldrig kom är att jag är så fruktansvärt kissnödig hela tiden. Det molar litegrann då och då nertill i magen också. 

Men jag har också lyckats dragit på mig en brutal förkylning med hosta som gör helt sjukt ont. Som tur är så ska jag till läkaren på onsdag för att kolla upp en knöl på bröstkorgen, så jag tänkte fråga om de hittar något fel med lungorna. Jag har haft lätt för att få lunginflammation i hela mitt liv så det vore just typiskt om det skulle vara så illa nu, såhär tidigt i graviditeten.

Imorgon ska jag ringa barnmorskan för första gången. Är så spänd, nervös och lite rädd. Det är som sagt kritiska veckor framöver och jag vågar verkligen inte ropa hej alls, vilket känns lite jobbigt.

Min sambo är än så länge väldigt neutral i det här, vilket till viss del är förståeligt. Han vågar inte heller hoppas på för mycket eftersom det är så fruktansvärt tidigt. Samtidigt önskar jag att han skulle glädjas lite mer - just nu känner jag mig väldigt ensam i det här. Att han skulle peppa mig och säga att det är klart att allt går bra, istället för att rycka på axlarna och tycka att det är för tidigt att ta ut lyckan än. 

Idag gjorde jag ännu ett test med RFSUs stickor, då jag har många kvar och känner att jag kan slösa lite.

Ett svagt svagt streck börjar nu visa sig. Det pirrar i kroppen och jag har svårt att förstå. Är JAG gravid? Jag som gråtit och våndats över att jag aldrig skulle kunna bli. Som varit så frustrerad över att det aldrig hände något. Är jag GRAVID?!

Men så mitt i allt kom alltså sjukan också, så just för stunden mår jag fruktansvärt peck. Man får ju knappt ta någonting när man är gravid, så jag försöker överleva på Alvedon, Bafucin och Otrivin. I nödfall har jag tagit Cocillana som inte ska vara farligt, men jag ogillar ändå att stoppa i mig saker när jag inte varit i kontakt med varesig läkare eller barnmorska än.

Imorgon blir det äntligen ändring på det.

Nu måste jag försöka sova så jag orkar upp och jobba. Magen kniper konstigt precis i mellangärdet (en blandning av hunger och illamående förmodligen) och halsen svider brutalt.

Ser inte fram emot graviditetsillamåendet som förmodligen kommer. Jag blev gravid som 15-åring och mådde rent utsagt skitdåligt då.. Spydde av i stort sett allt. Hunger, mättnad, dofter, tv-program och så vidare... Fasar inför samma sak nu. Så nu ska jag börja bunkra upp med kex vid sängen och lite juice, så man kanske får upp blodsockret lite innan man kliver upp. Suck.

Nåja. Måtte lillprick hålla sig kvar därinne nu. Håll era tummar.

God natt!